Ensamseglarn

Och det är samma satans visa var gång jag träffar mina barn för första gången på något som känns som en evighet. De dyker upp från ingenstans, när jag är som minst beredd på det. De bara står där framför mig för första gången på tre månader. Hela kroppen skriker ljudlöst och jag kramar om dem så. Sen tar det stopp. All min makedonska försvinner. Kan bara säga några få, löjliga fraser. Jag vill ju säga allt men ur mig kommer inget, så jag kramar dem igen.
Efteråt blir jag alltid lika förbannad på mig själv. Ältar det resten av dagen. Känner ångest. Nästa gång SKA jag vara bättre. Måste jag vara bättre. De här mötena är viktiga; de blir påminda om att jag fortfarande bryr mig om dem, tänker på dem var dag. Trots att det gått tre månader sedan sist vi sågs. Jag hoppas innerligt att mitt genuina leende berättar det och mycket mer.