Ensamseglarn

Idag har jag läst ut första twilight-boken samt sett första filmen. I vanlig ordning var boken bättre än filmen.
Misstänker att jag nu är ungefär lika hopplöst förtjust i Edward som alla andra var för något år sedan.
Herregud, så tramsigt. Detta trodde jag inte om mig själv.

Nu när jag tänker efter började turen nog redan i morse, även om jag inte vad medveten om det.
Jag vaknade pigg trots att jag var uppe allt för länge i går. Till min förvåning såg jag att mamma köpt hem teet jag suktat efter i veckor, blev mycket glad!
Vi spelade innebandy på idrotten, det bästa man kan göra på en idrottslektion!
Efter skolan tjänade jag pengar - score!
På väg till bussen vandrade jag långsamt och det var det bästa vintervädret vi haft den här vintern!
Tror ni turen slutar där? Nej, nej. När jag kom hem stod pannkakor på bordet! Pannkakor! Min favoritmat!
Sedan kikade jag på Anders & Måns och drack teet och nu ligger jag helt utmattad i sängen. Vilken dag!
Imorgon kör vi helg.

Minns när jag var liten och sprang efter mamma som en svans. Jag frågade henne ofta vilken av oss som var hennes favoritbarn. Jag var mycket noga med att ingen annan hörde när jag ställde frågan.
Självklart svarade hon att alla var hennes favoriter och att hon tyckte om alla lika mycket. Trots svaret var jag helt säker på att hon innerst inne tyckte om mig bäst. Jag förstod att hon sa sådär för att det skulle kännas dumt av henne att säga att hon tyckte om någon mer än den andra, men det var helt klart jag som var favoritbarnet, tyckte jag.
Ha, vilket jäkla självförtroende va!

Just nu ligger jag i min renbäddade säng, lakanet är sprillans nytt. Det luktar ättika och är dessutom vitt. Supervitt. Alltså farligt vitt. Sådär luciavitt. Det känns som om det kommer smuts på lakanet så kommer det aldrig gå bort, inte med all världens tvätt. Det känns lite farligt, det här. Men ni vet, living on the edge..

Jag har dessutom varit med och tävlat om biobiljetter till snabba cash.
Jag har en teori som säger att under alla de gånger man inte har tur, så samlas turen till någon annan gång. Så nu hoppas jag på vinst.
Tja, det var väl ungefär det, men jag är nöjd.

På senaste tiden har jag varit väldigt dålig på att hälsa på min gammelmormor som jag tycker så mycket om, så det tänkte jag ändra på.
Eftersom hon har namnsdag i dag och fyller år i morgon hade jag tänkt mig att baka något kul och ta med mig på besöket i dag. Jag letade entusiastiskt runt på internet igår på jakt efter en fint recept. Bestämde mig till slut för att göra morotskaka.
Redan i går rev jag morötterna och handlade alla specialingredienser som behövs, allt för att ha så mycket som möjligt förberett så jag skulle kunna ge mig iväg snabbt idag.
Så kommer jag hem från skolan och ringer Hildur för att berätta att jag tänkte komma i dag men nehe. Jaha. Nej, det gick visst inte.
Nu sitter jag och smaskar godis som tröst. Jo, det är sant, jag gör faktiskt det.

Trots att jag under år 2009 blev mycket förtjust i Anders Johansson så har jag aldrig brytt mig om att kolla på något som Anders och Måns gjort tillsammans (förutom skägget i brevlådan, som jag i och för sig gillade väldigt mycket), men idag var det dags!
Jag bestämde mig för att kolla på deras nya program Succéduon eftersom alla sagt att det var himla bra, och jag blev mycket imponerad - vilka killar! Gillar att de är så vardagliga, härliga och avslappnade. Och roliga förstås!
Tyckte till och med om succéduon så mycket att jag laddade ner allt de tidigare gjort tillsammans, så nu har jag två härliga karlar som bara väntar på mig.
Trots att de aldrig kommer komma upp i Filip & Fredriks klass så tycker jag det är synd att de inte blir mer uppmärksammade. Sen så tycker jag nog faktiskt att de är lite mer folkliga än vad filip & fredrik är också.
Folkliga? Hittade jag just på det ordet eller finns det redan? Hur som helst:
Tummen upp!

Jag satt och kikade på tv och kom underfund med vad som är "poppis" bland programmen just nu: argt.
Arga snickaren! Kniven mot strupen! Hells kitchen! Det arga har tagit över och det arga säljer!
Alla blir de fly förbannade om något är på tok, "DETTA ÄR OACCEPTABELT!", "HUR KAN NI LÅTA DET GÅ SÅ HÄR LÅNGT!?" "JAG VILL STÄNGA STÄLLET!!".

Men var tog allt det mysiga vägen? Alla de kärleksfulla och härliga? Martin Timell och Jamie Oliver? Varför hatar alla Ernst Kirchsteiger så plötsligt? Mys-ernst, sommar-ernst! De vill ju bara folk väl, man känner det!
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg, men så himla kul är det ju faktiskt inte med människor som låtsas vara förbannade bara för att det ska bli program av det.