Ensamseglarn

Måste lära mig hantera vissa situationer utan att få psykbryt. Så fort rutiner störs eller jag missar jobb som jag gärna vill ha eller behöver så blir jag så satans frustrerad. Har Aspbergers-fasoner för mig och så fort de inte funkar går jag på en millisekund sönder inombords.
Jag blir irriterad, knäckt och ledsen. Okontrollerat. Och så känner jag att jag måste få det ur mig och berätta för någon.
Som nu.

Sedan går det över och tänker att äh, det där är ju EGENTLIGEN en världslig sak.
Så blir det lika dant nästa gång. Ja, vi har ju alla märkliga saker för oss.

Sverigedemokraternas gruppordförande i Flen heter Sven Bager. Han säger bland annat såhär:

 

Om ungefär två veckor sitter en kommitté och beslutar om hur vida jag ska få åka till Makedonien eller ej.
Fy fakk, blir helt nervös bara av tanken på det. Det är så mycket som hänger på detta beslut; näst intill allt, känns det som ibland. Fast nä, så är det inte riktigt. Mitt lilla liv betyder ju egentligen ingenting, fast ändå allt.

 

Ja, men visst har jag kommit igång här på bloggN nu?

Lite mer text, lite mer tankar, lite mer finurligheter. Lite roligare, helt enkelt!

Eller ja, så tycker jag i alla fall.

 

Spännande det där med när Zlatan gör många och "grymma mål".
Majoriteten på facebook måste skriva status om det, men inte bara det! Man har ju så många konkurrenter helt plötsligt så man måste komma på den FYNDIGASTE och FRÄSIGASTE statusen så att man får flest like:s och därmed blir aningen coolare när man får folk att tänka:
"höhö, den där var kul, han är allt bra påhittig".

Och ännu fräckare ska man väl vara på twitter.
Ja, nä. Det var väl mina tankar om fotboll, det.

 

 

Ibland känner jag en genuin kärlek mot människor i allmänhet. Det finns så satans fina och härliga människor. Min mamma har många gånger påstått att jag är blåögd som tror alldeles för gott om människor. Hellre är jag blåögd och sviken än skeptisk och misstrogen mot främlingar.

Ibland känner jag också att jag hatar människor i allmänhet, som när Mitt Romney tycker som han gör angående en del saker och inte minst när så många ställer sig upp och applåderar, lägger en skör men ack så viktig lapp med hans namn på i röstlådan och vem vet, kanske ber de till och med till gud och önskar att han ska bli vald.
Hur som, denna förtjusning för människor fick jag när jag såg detta klipp. De allra flesta är ju trots allt underbara.

 

Kanske hade vi hittat på lite för mycket trams dagen innan.
Kanske var det lite för varmt utomhus.
Kanske var det sista dagen och därför är vi lite slitna efter att ha levt vildmarksliv aningen för länge.
Kanske hade någon synthar-brud med tejpade bröst precis gått förbi och vi skakar på huvudet, slår oss för pannan och undrar varför vissa delar av mänskligheten ens existerar.
Somliga dagar känns livet lite hårdare än andra, men vadå, man ser ju att vi är nöjda trots allt.