Ensamseglarn

Jo! Idag var den här, den första julstämningen! Imorse var det dags.
Klockan var sex och det var ju måndagsmorgon, mörkt, kallt och jag var trött. Jag klev in i köket och träffades av det varma skenet från adventsljusstaken. Hela min kropp blev som utbytt och med ens var den både varm och pigg.
Inte nog med det! Hela dagen har det fortsatt - Malmö var en enda stor julstämning och jag mös in mig i det där.
Imorgon är det december och jag har ännu ingen chokladkalender, men vad gör det när julstämningen redan finns att hämta.

Idag har jag umgåtts med Siri och Simon. Igår likaså. Jag har även gjort klart lite skolarbeten och tittat på desperate. Främst jobbar jag tillsammans med mig själv just nu; Chilla och unna mig. Imorgon ska jag till Malmö för att just chilla och unna mig.
Chilla och unna mig, så ska det bli! I rätt utsträckning.
Känner att detta inlägget blev ganska meningslöst, men äsch. Snart Paradise Hotel!

Gör något så pass busigt som att skippa träningen och mitt arbete om hemlösa idag.
Istället: buddah-altaret, vattenpipa, apelsin och dokumentären om woodstock.

Vi drar tillbaka tiden exakt ett år.

Kanske sjunger vi lips just nu. Om några timmar tas fotot och vi går sedan glada hemåt, för att imorgon bege oss till Ystad.

Jag brukar aldrig gilla killarna (eller tjejerna) som medverkar i Paradise Hotel. De ska ju vara så himla macho, muskulösa och hunkiga.
Men så kommer Cimon in; snygg, stilrena kläder, inga stora muskler och fina glasögon, vilket charmtroll! Plötsligt följer jag en blogg till dagligen. Han är inte bara snygg, han är härlig och så skriver han roligt också! Nu hoppas jag innerligt att han inte hittar på något som gör mig besviken.
Vill ha.

Nu är buddah-altaret tänt och jag spelade nyss lite harvest. Jag sitter själv på mitt rum och resten av huset är tomt. Älskar att ha stunder i mellanåt när jag bara är med mig själv. Gillar mysigheten med det hela.
Jag har haft en finfin kväll med Sebbe och jag har blivit sådär äckligt mätt på cashewnötter. Ikväll unnade jag mig! Jag köpte cashews! Vinst!
Det är dags att släcka buddah-altaret, fast jag egentligen inte vill, för nu väntar en renbäddad säng.

För några veckor sedan letade jag fram mitt favoritspel från barndomen - Harvest Moon, och vilken succé det gjort! Än en gång!
Det har nästan blivit som en kompis för mig, det här spelet. Det har alltid tid med mig och det sviker mig aldrig. Eller jo! Ibland händer det att skivan hänger sig, jag känner mig då bedragen och lurad. Blir sur, startar om spelet och börja om dagen på nytt och så funkar det igen. Härligt!
Det känns skönt att ha något att göra fast man egentligen inte har något att göra.

Så nynnar jag för mig själv, "mitt harvest och jag, vi har det så bra.."

Jag har hittils mest skrivit mina tankar om saker och ting hit och dit, men att tänka är ju faktisk inte det enda jag sysslar med. Ibland är jag faktiskt också.

Igår åkte jag till Jonas för att umgås med honom. Sist vi träffades var nog i mitten av augusti när han hade sitt kalas. Kalaset som jag blev bortglömd på när vi lekte kurragömma.
Inte nog med att Jonas så snällt bjöd på Marabou Sensation och cola igår, han hade även renbäddat täcket. Jag vet nästan inget bättre än renbäddade sängar, de är så luftiga och fluffiga och härliga och jag blir varm i hela kroppen när jag lägger sig i sängen.
Vi var ute och sprang några ärenden när det småregnade också, men inte ens det är besvärligt så länge man är med Jonas. Jag hade det mycket bra hela tiden, måste jag säga.



Jag tycker denna bilden avbildar Jonas på ett ganska bra sätt. Så där
som han faktiskt är; glad, fumlig och väldigt härlig.

De unga tjejerna äger Sveriges bloggvärld. Ja, enligt siffrorna och statistiken i alla fall. Men är det verkligen att äga en bloggvärld när man måste provocera för att få läsare och på så vis bli störst?
De som kan konsten att skriva så pass bra bra, att de genom enbart sitt sätt att berätta om sin vardag och sina tankar får oss fängslade och ger oss behovet att läsa deras blogg igen och igen, utan en provocerande baktanke, är så mycker mer intressanta och duktiga på vad det egentligen handlar om.
Trots att de inte har lika många läsare, är det inte detta som är att äga bloggvärlden, egentligen?

Jag har funderat lite på det här med hur vi är när vi träffar olika människor. Det är ganska självklart och naturligt att det finns en viss skillnad när man träffar sin gammelmormor och när man träffar sin kompis, så är det bara. Inga konstigheter. Det jag funderat över är de som drar det steget längre.
I seriösa sammanhang använder de sig såklart av sin rätta identitet. Den som står i papprena. Allt annat vore bedrägeri och fel. När de däremot befinner sig i något oseriösare sammanhang gör de allt för att sticka ut. De nöjer sig inte bara med att klä sig lustigt eller bete sig skumt, nej nej. De byter namn.
De presenterar sig med det påhittade namnet för alla nya de träffar i dessa sammanhang. De skapar en helt ny bild av sig själva.
För att få status kan du inte heta det där allt för vanliga, tråkiga namnet som du döptes till. Är det så de tänker? Är det status inom kretsen det handlar om, och får man verkligen det genom att byta namn och identitet?
De lever någon form av dubbelliv, och det är ju faktiskt ganska sorgligt att de inte nöjer sig med sin egen identitet. Jag tycker varken det är statusgivande eller speciellt coolt, det där.

Jag hade en massa tankar kring detta men tappade allt så fort jag började skriva. Ser också att det är tråkigt med så mycket text och så lite bilder, men så är det ibland.

Ibland kommer verkligheten ifatt en. Livet hänger plötsligt på en skör tråd. Det som vanligtvis är sälvklart har nu förvandlats till en kuggfråga där man försiktigt måste treva sig fram, likt som på ett minfält. Trampa fel betyder döden. Där sitter du, skrämd av hur vackert men skört livet är. Hur oförsägbart det är.
Jo, ibland kommer verkligeheten ifatt en.