Ensamseglarn

Var på mitt livs första balkanbröllop idag. Hade en bordsduk som sjal över axlarna. Jo, på riktigt, en duk. Bara det att jag hade en sjal över axlarna är ju spektakulärt.

Här kastas det med känslorna tvärt:
Om 3,5 vecka är min tid i Makedonien över. Det känns tråkigt, men jag känner att det är dags nu.
Det som känns jobbigt att lämna: Mina barn, Daniel, Nik, Makedonien.

Tänker:
Imorgon när jag vaknar är mina syskon här. Imorgon efter jobbet får jag träffa dem.
Pirrar i kröppen och gråter i halsen!

Min dator har fått fnatt (finns det något härligare ord?) och jag kan inte lägga in bilder från kameran och därför dyker det inte upp några nya, superspännande bilder här just by.
Livet går på precis som det ska i Makedonkan. Jag har drygt två månader kvar och det ger mig i princip bara ångest just för tillfället. Trivs alldeles för bra, om man nu kan göra det.
Jag har mina underbara barn här som jag verkligen älskar. Jag har träffat nya goa vänner som jag vill hänga med mer än vad som är hälsosamt. Jag har en hektisk månad framför mig med en massa gosiga besök som kommer bli så härliga.

Detta låter väl som någon som försöker måla upp sin tillvaro som perfekt, det bör dock tilläggas att jag ibland är väldigt frustrerad och irriterad också. Makedonien är ju trots allt ett jäkla land.
Allt som allt: jag är inte redo att flytta här ifrån ännu.

Åt kalasmycket tårta igår;

Nazmi fyllde 7 och Fernando 13!

Det är lättare att skjuta problem ifrån sig än att ta dem till sig och försöka lösa dem, det är inte direkt något nytt påstående jag kommer med. Denna vetskap gör dock inte problemen lättare att ta till sig. Jag är ett virrvarv i huvudet och vet inte hur jag ska hantera alla tankar. Ännu värre är det med känslorna. Det är känslorna som gör att jag inte kan skjuta ifrån mig problemen, trots att hjärnan hela tiden försöker.

Frustrationen över att inte veta hur jag ska kunna hjälpa mina äldre barn knäcker mig, makten ligger inte hos mig. Även om jag vet att jag gör vad jag kan finns ändå frustrationen över att veta att människor som kan göra något för att förbättra situationen för barnen betydligt inte gör någonting. Hellre surfar de på klädessidor eller är upptagna med en tv-intervju där hen berättar hur bra organisationen är. Skillnaden mellan oss är att de inte bryr sig om barnen, de har inga känslor för dem. Då är det lätt att avfärda barnen som problembarn och därför vill man inte lägga sin tid på att hjälpa dem, trots att det är just dessa barn som behöver det allra mest. Mina kollegor förstår inte anledningen till varför barnen beter sig som de gör, varför de ställer till med så mycket problem. Växer man upp och lever som många av våra barn gör är det inte konstigt att man blir som kollegorna väljer att kalla det "a very problematic child". Jag ska heller inte försköna allt för mycket. Ja, en del av dem skapar mycket problem. De lyssnar inte och de tänjer hela tiden på gränserna. De stjäl. De röker, och inte alltid bara tobak. De lever djävul och ljuger så in i helvete. Men de tittar också på Shrek och skrattar när Åsnan gör något knasigt. De mjuknar och fnittrar när jag kramar och pussar dem; de vill ha mer. De ber mig söka på Justin Bieber när de lånar min dator och sitter på youtube. De spelar kula och skriker så kärt "fröken" efter mig när de ser mig. Detta missar mina kollegor totalt; det ligger inte i deras intresse att se barnet bakom problemen. Det är främst här problemet ligger. Och att www.zara.mk gör att de behöver anstränga sig mindre.