Ensamseglarn

Jag kommer troligtvis börja skriva mer här nu sedan jag kommit till Makedonien och äntligen har något vettigt att ha en åsikt om. Kanske blir det inte alltid upplyftande läsning, för allt här är inte underbart även om bilder som läggs upp är på fina landskap som vittrar om ett härligt liv.

Ibland glömmer jag bort varför jag egentligen är här. Jag är här inte för den billiga ölen, de fantastiska bergen, den goda maten eller för att dansa till oförståelig musik med härliga människor. Allt detta är bara bonus. Jag är här egentligen enbart för att det finns barn här som lever ett liv som man inte kan ta till sig förrän man verkligen ser det med egna ögon. Jag är här för att på något sätt försöka göra deras liv något bättre; för att ge dem åtminstone en glimt av det som var barndom bör innehålla: glädje, bus, kreativitet och framför allt en trygghet.

Det har inte ens gått tre veckor, men jag har redan fäst mig vid barnen mer än jag trodde var möjligt och bryr mig väldigt mycket om dem. Barn är inte svåra att komma nära inpå, trots att vi inte ens kan kommunicera genom språket.
Jag känner en enorm ångest när jag tänker på mina barn. Jag försöker göra vad jag kan gör att hjälpa dem, men det jag gör är långt ifrån tillräckligt. De största och viktigaste faktorerna för att de ska ha en möjlighet att få ett bra liv är utom min makt. Det är frustrerande att sitta bredvid och titta på utan att kunna göra någonting. Det är frustrerande att se barnen smuggla ner de överblivna kexen i fickan för att kunna äta dem senare ikväll, för de vet att det kanske inte blir mat förrän de kommit hit nästa dag. Det är frustrerande att de inte har möjlighet att gå till skolan för att deras föräldrar inte har råd. Utan utbildning försämras deras chanser till ett få ett bra liv i framtiden ytterligare.
Mest frustrerande av allt är att se på alla de som inte gör någonting. Jag beskyller dem inte, för jag vet hur det är. Man är fast i den enda värld man känner till - sin egen.
Det är först när man hamnar i en annans värld man kan ta den till sig. Då kommer frustrationen över all den makt som finns i världen men som inte används. Inget barn ska behöva leva så som barnen här gör. Makten att göra något åt det finns, men den används inte.

Det är en klyscha, men många små handlingar blir faktiskt till slut något stort. Kom igen nu världen, visa vad du kan. Gör mig inte besviken.
Tills vidare får mina barn fortsätta gå med inflammation i både ögon och näsa för att det inte finns pengar för läkarbesök, de får fortsätta leta i soporna efter användbart material till deras hoplappade boende och de får fortsätta gå i skor och kläder som de för länge sedan växt ur, eller som inte kommer passa de tre närmsta åren.