Ensamseglarn

i bilder:











& sen kommer jonas ikväll så helgen är egentligen inte över. Men det tar jag i ett annat inlägg i sådana fall.
Tack, ni människor på fotona, för att ni gjort min helg härlig.

För några veckor sedan var jag på en liten festlig tillställning hemma hos min pojkvän Rasmus, där jag för första gången skulle få träffa en del av hans kompisar.

 

I väntan på att alla skulle komma satt jag, Rasmus och de två än så länge anlända vännerna och pratade, lyssnade på musik, drack lite öl och hade det ganska så trevligt.

 

Men så plötsligt tystnar musiken och Rasmus springer iväg för att kolla vad som hände. Och kvar sitter vi, tre människor som är främlingar för varandra.

 

Den ena börjar trumma på sin ölburk medan den andra rättar till sin tröja onödigt många gånger. Jagar bort en fluga som säkert inte ens existerar och kollar runt i rummet som om han aldrig varit där förr.

Själv sitter jag och vågar inte ens äta min salta pinne jag håller i handen. Jag vet att alla i rummet kommer höra varende tugga jag tar och då skulle tystnaden bara bli ännu mer hörbar. Jag inser att det inte ens är lönt att i panik försöka komma på något att säga, för det finns inget. Situationen gör mig helt fnissig, men jag kan såklart inte börja fnittra här och nu, det skulle bara göra det ännu värre. Så där sitter jag och kämpar emot. Försöker tänka på andra saker. Är sugen på min salta pinne men låter ändå bli.

 

Vi satt sådär i säkert 10 minuter. Ju längre tiden gick desto dummare blev det att säga något, så vi höll tyst.

 

Så kom Rasmus tillbaka igen; trummandet blev tyst, flugan försvann plötsligt och jag började återigen äta på min salta pinne. Som om ingenting hänt.

♥