Ensamseglarn

Jag har idag kommit på att jag någon gång i mitt liv vill skriva en bok.
Mest för att få tillägna den till någon som jag tycker är fin och som är värd det.
Det hade varit härligt, det.

Under mitt lov har jag ätit väldigt god mat, solat, varit glad, sportat, bränt mig på näsen, blivit lite imponerad av mig själv, druckit god dricka, varit rädd, tyckt att tiden gått alldeles för snabbt, trillat, haft härligt sällskap, rockat, varit väldigt, väldigt kär
och haft det helt underbart i Österrike.

Fick pannkakor med sylt, grädde & glass till frukost idag.
Och jag hade så fint sällskap.

Det är härligt, gött, fint och allt bra i värden.

Längtar till våren och sommaren!

(har svårt att identifiera mig men blev lite fnittrig av bilden)

Jag tyckte genuint synd om den manliga sångaren första gången jag hörde det sydafrikanska bandet Die Antwoords låt ”Enter the Ninja”, vilket också var den första låten Victor tvingade in mig på hans rum för att lyssna på med detta minst sagt egendomliga band. Sättet sångaren, med rösten full av sorg och hämnd, berättar om hans tid som illa behandlad och hur han nu ger igen, fick mig att vilja ta honom i min famn, klappa honom på huvudet och säga att allt kommer bli bra.
”I, I, I, I am your butterfly. Need your protection, need my samurai”. Den ljusa rösten i refrängen skar in i mina öron och jag hade nu hittat något som ersatte mitt hat mot feta gubbar som tjänar pengar på barnslaveri här i världen: den kvinnliga sångaren och hennes moves i musikvideon. Detta fick mig inte direkt att gilla låten mer utan jag lämnade Victors rum med ett förlorat hopp om honom. Men bara för att jag stängde dörren om rummet betydde det inte att jag kom undan. Låten fortsatte spelas ur Victors högtalare och en dag satt jag själv där på Youtube, knappade in ”Die Antwoord” och så var jag fast.
Hur fasen gick detta till?

 

Die Antwoord ses av många som ett väldigt sorgligt band. Bara det faktum att den manliga sångaren kallar sig Ninja, och där med också värt att nämna att han närmar sig 40-års ålder, säger en hel del. Sedan gör deras värdelösa rim och attityden som får andra att skämmas att man i början inte kan se bandet på något annat sätt än just så de verkar vara vid första anblick: som ett skämt.
Spekulationerna växter sig allt större: är de seriösa eller vad är det egentligen som händer? På den frågan skulle jag, efter mycket diskussioner och funderingar, säga som såhär: japp, de är seriösa, men absolut inte allvarliga. Jag tror på riktigt att de är dödsseriösa med sin musik men samtidigt har de den självdistansen att de kan bjuda på sig själva, skoja till det och de tillåter andra se dem som ett oseriöst band. Fast i hemlighet tror jag dock att de faktiskt tycker att de själva är precis så benhårda och coola som de utger sig för att vara och ett ego större än Pelle Howlin’ i The Hives är givet.

 

Varenda en som lyssnar på Die Antwoord första gången, oavsett vilken låt de väljer, fylls av en avsky för detta förskräckliga band. ”Att de ens fått göra en musikvideo, att de ens kunnat spela in låtar! Den enda logiska förklaringen till att de har så många views på youtube är för att folk ser dem som ett skämt.”
Och kanske är det sant, för det är egentligen bara att konstatera: Die Antwoord har blivit kända på grund av att folk skrattar åt dem, ser dem som ett skämt och sedan skrattar lite till. Men någonting gör att man ändå lyssnar både en, två och till och med tre gånger till, och i takt med att lyssningarna blir allt fler ändras också ens uppfattning sakta, men ack så säkert, om detta band.
Jag förstår inte hur Die Antwoord bär sig åt, men något magiskt har de i sina aggressiva kroppar för de kan ta varenda själ som vandrar på denna jord med storm. Oavsett hur stort ditt hat är mot deras självsäkra uttalande, värdelösa texter, fula frisyrer och 90-tals kläder så smälter du till slut. Ligger pladask på golvet och vill inget annat än att höra EN LITEN LÅT TILL!
Nej, skämt åsido, men ungefär sådär går det till, faktiskt.

 

Uttrycket att något är så fult att det blir snyggt, eller i detta fall så dåligt att det blir bra, har plötsligt fått ett ansikte. För något speciellt måste det ju vara med Die Antwoord eftersom de åker världen runt och spelar.

 

Första gången du lyssnar på Die Antwoord hatar du det. Andra gången stör du dig. Tredje gången börjar du försiktigt stampa foten i takt med musiken. Fjärde gången nynnar du i tystnad med, för att ingen ska upptäcka dig, i refrängen och femte gången är du slav under Ninjas beniga armar. Du skrapar desperat ut de sista pengarna ur sparbössan i hopp om att kunna få ihop tillräckligt mycket pengar för en resa till andra sidan jorden, mest för att få uppleva det mäktigaste bandet i hela världen;
Die fokkin’ Antwoord.

Jag visade en man vägen till arbetsförmedlingen idag. Inte bara pekade eller gav honom vägbeskrivning, nej nej! Här var det riktiga grejer; jag gick med honom enda fram till dörren trots att mitt ärende var på helt andra hållet (kanske följde jag honom snällt hela vägen av den andledning att jag faktiskt inte kunde förklara vägen på engelska, men det är mindre väsentligt).
Och så skakade vi hand och utbytte någon artighetsfras.
Jag blev så glad av denna händelse och kunde inte riktigt sluta tänka på den sen.