Ensamseglarn

Människor går med jackan under armen. Det är den 16 januari och Skopjes första vårväder är här. Troligtvis kommer det redan imorgon att ersättas av höst igen, för att sedan kanske kanske någon gång mynna ut i vinter innan det är dags för vår på riktigt. Men det gör inte så mycket; idag är det vår. Jag satt på en bänk i solen tillsammans med Kristian Gidlund.
Ett mindre helvete verkar vara på väg, men här samlar jag kraft.

I söndags frågade mina vänner mig om det var skönt att vara tillbaka. Jag svarade att det känns riktigt härligt, men påpekade också att om de frågar mig om tre veckor får de nog ett helt annat svar. Det är lite så det är här, jag både älskar och hatar väldigt intensivt.
Det där med tre veckor var nog att överdriva. Idag, när jag varit här i fem dagar, är jag tillbaka i det kaos och den frustration endast Makedonien kan frambringa hos mig. Jag svor och sa att jag bara ville här ifrån.
Men så tänkte jag på Mushe som jag träffade innan idag. Han är 12 år och hans föräldrar har lämnat honom. Han har gått i skolan ett par terminer men de som nu tar hand om honom har inte längre råd att låta honom gå dit. Han briljerar med den lilla engelskan han kan, men vill hela tiden lära sig mer och mer. Han kommer till oss ofta och är så himla härlig.
Jag såg honom idag när han letade i soporna med en kompis. Jag gick fram till honom, gav honom en stor kram och pratade med honom så gott jag kunde med den makedonskan jag besitter. Jag har saknat honom mycket.

När allt är åt helvete har jag åtminstone mina barn som jag uppriktigt sagt kan säga att jag älskar, då spelar resten egentligen ingen större roll.

Efter nästan en månad hemma i Sverige är jag nu tillbaka i gamle goa Makedonien. Det känns fantastiskt och aningen vemodigt.
Sedan jag kom hit för första gången har jag varit ett känslomässigt vrak. Känner och tänker mer än jag någonsin gjort förut. Någonting säger mig att halvåret jag nu har framför mig inte kommer bli lättare.
Jag saknar barnen och det ska bli så satans härligt att krama dem igen.

"I can't stand moral absolutism. You know, there's always that guy who wants to point out that Martin Luther King cheated on his wife-- as if he obviously couldn't have been a great person if he did something like that. Or someone will bring out an inspirational quote, and get you to agree, and then inform you that Hitler said it. As if a good thought couldn't come from Hitler. Moral absolutism keeps us from learning from the past. It's easy to say: 'Hitler was a demon. Nazis were all bad seeds.' That's simple. It's much harder to say: 'Is that humanity? Is that me?'"

 

Mina vänner, jag har fått min visumansökan beviljad! Äntligen, säger jag då bara. Detta bör firas rejäl, inte bara av mig utan av oss alla; se det som en anledning att dricka ett glas vin eller trycka i dig lite choklad.
Jag har även fått en hälsning från mina barn, de tycker att det är jobbigt att vänta på oss. Jag tycker att det är jobbigt att behöva vänta på att åka tillbaka till dem.

Är glad att de förstår att jag inte lämnat dem för alltid, kommer för övrigt aldrig kunna göra det.

Idag har jag sagt adjö till min härliga vän Janis som flyttar tillbaka till Lettland.
Kanske bryr du dig inte alls, men för mig är det väldigt sorgligt. Låter löjligt men man blir ju lite som en familj. Kommer sakna honom, hur som. Bra så,

Jag försöker sätta ord på det jag såg idag, men det går inte. Det går inte för det handlar alldeles för mycket om känslor, och hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig lyckas förmedla hur starkt och hur fel allt var.

Den senaste månaden har färre och färre barn kommit till oss. Idag begav vi oss till ett område där många av de romerska familjerna bor för att uppmuntra föräldrarna att ta med sina barn till oss.
De här familjerna har nästan ingenting. De har ingen mat, de har inte kläder nog, ingen dusch, inget boende som kan hålla dem varma, inget stöd. De har bara varandra. Barnen springer barfota i leran utan tillräckligt med kläder på kroppen, det bör poängteras att hösten kommit hit och om inte allt för länge kommer vintern explodera.
Så som media presenterar den största fattigdom i Indien och Nepal, så lever människor här. I Europa. Nära oss. Ändå är det ingen som har en aning.

Staten planerar att bygga nya, fräscha och flashiga byggnader just där dessa familjer har lappat ihop sina hyddor för att komma så nära ett riktigt hem som möjligt. Hyddorna kan rivas när som, helt utan förvarning. Då kommer detta femtiotal familjer fråntas det enda som de faktiskt äger. Staten bryr sig inte om alla dessa kvinnor, män, ungdomar, barn och bebisar som kommer stå helt utan hem. De hänvisar dem att börja bygga sina hus någon annanstans, men var de än kommer flytta kommer staten riva husen förr eller senare för att någon ny idiotisk byggnadsplan kommits på, endast som ursäkt för att jaga bort dem ytterligare en gång.
Så bor de flesta av de barn som kommer till oss. De flesta av de barn som jag lärt känna och som jag kommit så nära inpå.

Här bor barn som är i åldern att börja gå, men som ännu är kvar i en kropp tillhörande en 3 månaders gammal bebis bara för att de inte fått tillräckligt med näring.
Här bor barn som är i åldern att börja räkna avancerat matematik, men som ännu inte kan räkna till tjugo eller skriva vad de heter.
Här bor vuxna människor som så gärna vill få livet att gå ihop och ge sina barn det bästa, men som för länge sen tappat hoppet för de har insett att är man rom finns det inget chans till jobb och inget stöd.
Här bor unga vuxna som inte har annat till val än att gå samma framtid till mötes som sina föräldrar.

Under besöket fick äntligen träffa fina Rihardo, Mando och Albert som jag varken sett eller hört något från på över en månad, då de plötsligt slutade komma till oss. Jag blev glad ända in i själen när jag såg hur de sken upp och vinkade gång på gång på gång på gång; kramades; log så tänderna blottades.
Mina ögon letade ständigt efter Redcep och Mahmed, mina två underbara pojkar som försvann för 1,5 månad sedan efter att de blivit brutalt misshandlade av sin pappa. Jag fann dem ej.

Jag är känslomässigt utmattad just nu. Synd om mig då, jag som har lyxen att ligga i min säng med en filt över mig för att samla kraft. Jag försöker komma på ett sätt att hjälpa dessa människor ytterligare, måste göra det. Känner mig hjälplös; får panik i kroppen och frustrationen känns i benen.

Jag försöker sätta ord på det jag såg idag, men det är alldeles för svårt. Dessa människor förtjänar allt men står helt tomhänta. Samhället ser på; världen är så satans orättvis.
Det är så mycket enklare att låta bli än att faktiskt lägga tid på att göra något åt problemet. Men vad är egentligen viktigast, tid eller ett värdigt människoliv.

Idag fann jag min ring som jag frenetiskt letat efter i ett halvår, och som jag nästan gett upp hoppet om. I gengäld blev jag av med min telefon igår.
Ta dig i kragen.

21 december kommer jag him! (om wizzair sköter sitt, vill säga).
Salong!

Precis som titeln på detta lilla inlägg viskar befinner jag mig i Sarajevo (för de som inte vet sparar jag er en googling med att berätta att det är Bosniens huvudstad)
Det tog 16 timmar i en sliten balkanbuss för att komma hit, men det är minsann värt det, Jag har varit på volontärträff och jag har träffat så satans härliga människor!
Jag tänker inte skriva tråkiga meningar om hur fint Sarajevo är (det är verkligen kanon (nu gjorde jag det ändå)), utan lämnar er med en liten tanke:
Jag kan blir ofta överväldigad över hur många goa och fina människor det finns.

 

Jag vill berätta för världen vad det är som händer i detta land; hur mäniskorna lever, hur myndigheterna agerar och hur illa barnen far. Jag vill få alla att agera, för det är sådana som vi i Sverige som har förutsättningarna att göra något åt det. Att förändra och förbättra.
Som svar när jag försöker får haf ett "Vad hemskt!" och på sin höjd en ledsen smiley.

För helvete, det är människor det gäller och det är nu det händer! Använd din makt och gör vad du kan, allt annat är ignorans och brist på medmänsklighet.