idag
Jag försöker sätta ord på det jag såg idag, men det går inte. Det går inte för det handlar alldeles för mycket om känslor, och hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig lyckas förmedla hur starkt och hur fel allt var.
Den senaste månaden har färre och färre barn kommit till oss. Idag begav vi oss till ett område där många av de romerska familjerna bor för att uppmuntra föräldrarna att ta med sina barn till oss.
De här familjerna har nästan ingenting. De har ingen mat, de har inte kläder nog, ingen dusch, inget boende som kan hålla dem varma, inget stöd. De har bara varandra. Barnen springer barfota i leran utan tillräckligt med kläder på kroppen, det bör poängteras att hösten kommit hit och om inte allt för länge kommer vintern explodera.
Så som media presenterar den största fattigdom i Indien och Nepal, så lever människor här. I Europa. Nära oss. Ändå är det ingen som har en aning.
Staten planerar att bygga nya, fräscha och flashiga byggnader just där dessa familjer har lappat ihop sina hyddor för att komma så nära ett riktigt hem som möjligt. Hyddorna kan rivas när som, helt utan förvarning. Då kommer detta femtiotal familjer fråntas det enda som de faktiskt äger. Staten bryr sig inte om alla dessa kvinnor, män, ungdomar, barn och bebisar som kommer stå helt utan hem. De hänvisar dem att börja bygga sina hus någon annanstans, men var de än kommer flytta kommer staten riva husen förr eller senare för att någon ny idiotisk byggnadsplan kommits på, endast som ursäkt för att jaga bort dem ytterligare en gång.
Så bor de flesta av de barn som kommer till oss. De flesta av de barn som jag lärt känna och som jag kommit så nära inpå.
Här bor barn som är i åldern att börja gå, men som ännu är kvar i en kropp tillhörande en 3 månaders gammal bebis bara för att de inte fått tillräckligt med näring.
Här bor barn som är i åldern att börja räkna avancerat matematik, men som ännu inte kan räkna till tjugo eller skriva vad de heter.
Här bor vuxna människor som så gärna vill få livet att gå ihop och ge sina barn det bästa, men som för länge sen tappat hoppet för de har insett att är man rom finns det inget chans till jobb och inget stöd.
Här bor unga vuxna som inte har annat till val än att gå samma framtid till mötes som sina föräldrar.
Under besöket fick äntligen träffa fina Rihardo, Mando och Albert som jag varken sett eller hört något från på över en månad, då de plötsligt slutade komma till oss. Jag blev glad ända in i själen när jag såg hur de sken upp och vinkade gång på gång på gång på gång; kramades; log så tänderna blottades.
Mina ögon letade ständigt efter Redcep och Mahmed, mina två underbara pojkar som försvann för 1,5 månad sedan efter att de blivit brutalt misshandlade av sin pappa. Jag fann dem ej.
Jag är känslomässigt utmattad just nu. Synd om mig då, jag som har lyxen att ligga i min säng med en filt över mig för att samla kraft. Jag försöker komma på ett sätt att hjälpa dessa människor ytterligare, måste göra det. Känner mig hjälplös; får panik i kroppen och frustrationen känns i benen.
Jag försöker sätta ord på det jag såg idag, men det är alldeles för svårt. Dessa människor förtjänar allt men står helt tomhänta. Samhället ser på; världen är så satans orättvis.
Det är så mycket enklare att låta bli än att faktiskt lägga tid på att göra något åt problemet. Men vad är egentligen viktigast, tid eller ett värdigt människoliv.
Den senaste månaden har färre och färre barn kommit till oss. Idag begav vi oss till ett område där många av de romerska familjerna bor för att uppmuntra föräldrarna att ta med sina barn till oss.
De här familjerna har nästan ingenting. De har ingen mat, de har inte kläder nog, ingen dusch, inget boende som kan hålla dem varma, inget stöd. De har bara varandra. Barnen springer barfota i leran utan tillräckligt med kläder på kroppen, det bör poängteras att hösten kommit hit och om inte allt för länge kommer vintern explodera.
Så som media presenterar den största fattigdom i Indien och Nepal, så lever människor här. I Europa. Nära oss. Ändå är det ingen som har en aning.
Staten planerar att bygga nya, fräscha och flashiga byggnader just där dessa familjer har lappat ihop sina hyddor för att komma så nära ett riktigt hem som möjligt. Hyddorna kan rivas när som, helt utan förvarning. Då kommer detta femtiotal familjer fråntas det enda som de faktiskt äger. Staten bryr sig inte om alla dessa kvinnor, män, ungdomar, barn och bebisar som kommer stå helt utan hem. De hänvisar dem att börja bygga sina hus någon annanstans, men var de än kommer flytta kommer staten riva husen förr eller senare för att någon ny idiotisk byggnadsplan kommits på, endast som ursäkt för att jaga bort dem ytterligare en gång.
Så bor de flesta av de barn som kommer till oss. De flesta av de barn som jag lärt känna och som jag kommit så nära inpå.
Här bor barn som är i åldern att börja gå, men som ännu är kvar i en kropp tillhörande en 3 månaders gammal bebis bara för att de inte fått tillräckligt med näring.
Här bor barn som är i åldern att börja räkna avancerat matematik, men som ännu inte kan räkna till tjugo eller skriva vad de heter.
Här bor vuxna människor som så gärna vill få livet att gå ihop och ge sina barn det bästa, men som för länge sen tappat hoppet för de har insett att är man rom finns det inget chans till jobb och inget stöd.
Här bor unga vuxna som inte har annat till val än att gå samma framtid till mötes som sina föräldrar.
Under besöket fick äntligen träffa fina Rihardo, Mando och Albert som jag varken sett eller hört något från på över en månad, då de plötsligt slutade komma till oss. Jag blev glad ända in i själen när jag såg hur de sken upp och vinkade gång på gång på gång på gång; kramades; log så tänderna blottades.
Mina ögon letade ständigt efter Redcep och Mahmed, mina två underbara pojkar som försvann för 1,5 månad sedan efter att de blivit brutalt misshandlade av sin pappa. Jag fann dem ej.
Jag är känslomässigt utmattad just nu. Synd om mig då, jag som har lyxen att ligga i min säng med en filt över mig för att samla kraft. Jag försöker komma på ett sätt att hjälpa dessa människor ytterligare, måste göra det. Känner mig hjälplös; får panik i kroppen och frustrationen känns i benen.
Jag försöker sätta ord på det jag såg idag, men det är alldeles för svårt. Dessa människor förtjänar allt men står helt tomhänta. Samhället ser på; världen är så satans orättvis.
Det är så mycket enklare att låta bli än att faktiskt lägga tid på att göra något åt problemet. Men vad är egentligen viktigast, tid eller ett värdigt människoliv.
Kommentarer
Trackback
