Ensamseglarn

I söndags frågade mina vänner mig om det var skönt att vara tillbaka. Jag svarade att det känns riktigt härligt, men påpekade också att om de frågar mig om tre veckor får de nog ett helt annat svar. Det är lite så det är här, jag både älskar och hatar väldigt intensivt.
Det där med tre veckor var nog att överdriva. Idag, när jag varit här i fem dagar, är jag tillbaka i det kaos och den frustration endast Makedonien kan frambringa hos mig. Jag svor och sa att jag bara ville här ifrån.
Men så tänkte jag på Mushe som jag träffade innan idag. Han är 12 år och hans föräldrar har lämnat honom. Han har gått i skolan ett par terminer men de som nu tar hand om honom har inte längre råd att låta honom gå dit. Han briljerar med den lilla engelskan han kan, men vill hela tiden lära sig mer och mer. Han kommer till oss ofta och är så himla härlig.
Jag såg honom idag när han letade i soporna med en kompis. Jag gick fram till honom, gav honom en stor kram och pratade med honom så gott jag kunde med den makedonskan jag besitter. Jag har saknat honom mycket.

När allt är åt helvete har jag åtminstone mina barn som jag uppriktigt sagt kan säga att jag älskar, då spelar resten egentligen ingen större roll.