Ensamseglarn

Över en natt har den goa hösten blivit vinterlikt rå. Det är tidig kväll och jag är ute och promenixar som jag brukar. Under gatlyktans sken upptäcker jag de små snöflingorna som förvirrat yr ner. Jag spricker ofrivilligt upp i ett leende, den första snön är här! Oavsett vad man tycker om snön i slutet av vintern kan man ju faktiskt inte annat än att erkänna att säsongens första snö är så satans härligt. I några sekunder njuter jag för fullo, tittar upp och är i mindre extas. Plötsligt slår det mig; helvete, snön är här. Nu är det vinter. Samtidigt som jag går där leende kommer jag på att hundra meter ifrån mig sitter ett femtiotal människor just i denna stund i sina kartonghus och ser precis samma snö som jag ser. Jag kan inte ens föreställa mig vad dem har framför sig nu när årstiden är kommen.

Det här är bara börja på de förjävliga dagar mina barn har att vänta. Där de tvingas gå ut i sandaler för att hjälpa till att leta mat och plastflaskor bland soporna. Det här är bara början på de förjävliga nätter mina barn har att vänta. Där de ligger på golvet, tätt ihopkrupna för att värma varandra så mycket som möjligt.

Första snön känns inte längre lika härlig. Några månader av minusgrader och ett rent helvete väntar på oss. Jag har turen att utan svårigheter överleva, dessvärre är det annat för mina barn, deras familjer och de hundratals familjer jag ännu inte haft turen att lära känna. Som förtjänar att ha samma tur som jag.
Det är med vemod i kroppen och en sorgsen själ jag går hem till min lägenhet där värmen är på för fullt.