Ensamseglarn

Vi vet alla hur tröttsamt det är när två tvättäkta geeks ses och inser att de har samma intresse. Passionen börja glöda i deras ögon och så börjar de prata om sitt dator- eller tvspel som de båda är så uppslukade av. Antingen handlar det om drakar, olika folkslag med yxa, machete och pilbåge i ryggsäcken eller går det helt enkelt ut på att utföra uppdrag eller skjuta varandra.
Jag känner instinktivt att det är sorgliga människor vi har att göra med. Jag himlar med ögonen och känner hoppet om mänskligheten sakta försvinna ur synhåll.
En gång i mitt liv har jag förvandlats till den tönten som alla föraktar.

Jag är i Vetlanda en oktoberdag för att titta på trevligheter i form av musik. Jag finner min vän Dennis stå i ett hörn i köket pratandes med en för mig helt okänd man. Jag går fram till dem och är snart en del av diskussionerna. Jag och den okände mannen, som numera inte är okänd för det har framkommit att han faktiskt heter Kristoffer, kommer på något vis in på spel och därmed spelet Harvest Moon.
Harvest Moon har sedan jag varit liten varit mitt absoluta favoritspel här i världen. Jag är inte mycket för det där med digitala spel, eller spel överhuvudtaget för den delen, men Harvest Moon hänger kvar år in och år ut och vägrar släppa taget om mig (ska sanningen fram är det väl jag som troget håller fast vid det).
Det visar sig att Kristoffer under sitt liv byggt upp liknande känslor för just Harvest Moon som jag gjort. Han berättar om en tid i sitt liv då han om kvällarna inte kunde förmå sig att stänga av spelet och när det blivit dags för att bege sig mott arbetet så vägrade kontrollen släppa taget om hans svaga händer.
Det kommer fram att jag och Kristoffer spelar på olika konsoller och vi börjar då diskutera om skillnaderna på våra spel. Jag berättar om mina gårdsnissar, han om färgen på sitt hus.
Och där står stackars Dennis. Vet inte vad Harvest Moon är och har inget att flika in. Tvingad att lyssna på två töntar som i största möjliga entusiasm detaljrikt går genom spelets möjligheter, hur långt vi kommit och hur vi nu ska gå vidare.
Och sådär håller vi på, Kristoffer och jag, enda till tågtiden tog honom från mig.

Det var en härlig stund, det där. Man borde egentligen inte dömma datornördar som står och pratar kärleksfullt om WoW. Men det går inte komma från det faktum att det är så jäkla nördigt att det inte är okej.

Men att prata om ett spel där man sköter en farm, gräver i gruvor och är snäll är väl lite coolare än när man dödar varandra med svärd och flyger på drakar.
Eller..?