Ensamseglarn

Nu är det höst och man kommer inte från den vare sig man behåller shortsen på eller lämnar koftan hemma.
Idag kände jag höstkylan för första gången på riktigt i år, och det fick mig att tänka tillbaka på förra året. Hösten 2008.
Av någon konstig anledning minns jag inte en enda gång jag frös eller det var kallt under de stunder då jag var med Linus.
Nästan varje helg under hösten och vintern spenderade vi tillsammans och det finns ju ingen chans i världen att det kan varit varmt alla gångerna, sannerligen inte i de årstiderna.
Går genom olika gånger vi träffats och kan verkligen inte komma på att någon kyla befann sig.
Sista helgen i oktober då vi gick till Fredde för första gången - ingen kyla.
När vi såg CK på perrongen fyra dagar före julafton - ingen kyla.
Vi hämtade ut en bok i kiosken som rest land och rike för att hamna i Linus händer - ingen kyla.
Jag höll Linus sällskap när han rökte, vi pratade och jag konfronterade - ingen kyla.
Vi gick mot macken för att köpa läsk, Linus berättade att tjejen framför oss gått i hans klass och att hon är besatt i vampyrer - ingen kyla.
Mitten av januari, sista gången vi sågs och vi satt ute i en stuga som var placerad mitt i ingenstans, eller så kändes det i alla fall  - ingen kyla.
Funderar mycket på varför jag glömt bort att det var kallt, för det måste det ju varit.
Kanske är det inte just det jag prioriterar att minnas från våra stunder tillsammans.
Nu är hösten här igen och jag hoppas att den blir lika varm som förra årets.